Drifwa- and the pack

Igår fick jag åka och hämta King... Trodde inte det skulle vara så jobbigt när det gått några dagar utan att jag gråtit över det. Gick bra att köra dit, öppna dörren... Men inte mer. Jag gick fram mot disken, ingen där och jag kände tårarna börja komma. Fick gå in på toaletten, torka tårarna och andas lite. Med ett djupt andetag gick jag ut igen och då var Mats tack och lov där!
- "Jag skulle... Äh, hämta hem King..."

I samma veva kom Ingela också fram. Kändes skönt att se dem igen, om än jobbigt! Jag vet verkligen vart jag kommer vända mig hädanefter. Så proffesionella  och gulliga.

Vi satte oss i bilen, på med solbrillorna och fram med telen för att ringa mamma och berätta att King var bredvid mig. Satt sen och tänkte mycket på vad min frisör berättade för mig. Hon är en fullblodsindian och jag bara ÄLSKAR att lyssna på hennes historier när jag klipper mig. Sist jag var där (den 24:e tror jag det var) pratade vi om döden och hon sa så många fina saker så tårarna bara trillade då med! Hon sa att det inte var första livet som jag och King levt tillsammans. Att han finns runt mig. Att han är min guide i livet nu och att man inte ska tycka det är fånigt med en hund som guide, de skyddar ju! Så så fort jag känner en hotad situation kommer jag antingen se honom, höra honom eller känna hans lukt. Och OM det all förmodan skulle hända mig något så är det för att King hade lovat att vara någon annanstans just då. Att han var tacksam för det liv han fick med mig och glad att slippa sitt gamla skal. Indianerna tror väldigt mycket på reinkarnation och karma. Gör jag med, men att höra det från en indian, gör allt så äkta! Inget folk känns närmare naturen än indianerna tycker jag! Alla kunskaper man har i det här livet följer med till nästa, så King kommer bli den allra bästa trädgårdsmästaren! =) Hur man levt sitt liv avgör vad man blir i nästa, så han blir väl kungens trädgårdsmästare då! =)

Tack Viki för alla värmande ord!!!